Review by Theo Kallström

Utøya: July 22 2018

Det känns tungt att kalla Erik Poppes verklighetsbaserade thriller en utomordentligt bra film. Kan en film som baserar sig på ett av de blodigaste, brutalaste och mest avskyvärda terrordåden i modern europeisk historia vara underhållande? Svaret är ja, och med råge dessutom.

Denna film hör till en av de mest intensiva jag någonsin sett - adrenalinnivån når höga höjder redan i början och upprätthålls under hela filmens gång. Jag fann mig sita vid kanten av soffan så gott som hela tiden, väntandes på att höra nästa skott i bakgrunden. Poppes film är en realistisk, känslofylld och chockerande upplevelse snarare än en film. Hela filmen är en enda hel tagning där kameran är en av ungdomarna på ön - genom den får vi se händelserna ur oväntade och naturliga bildvinklar. Dessutom händer allting i filmen enligt exakt samma tidsangivelser som i verkligheten vilket får dådet att kännas oändligt långt.

Filmen är onekligen otroligt snyggt och imponerat filmat, men manuset är inte heller så illa. Fokus sätts endast på gärningsmannens dåd på ön - vi ser inte händelserna före eller efter skjutningen. Vi får heller aldrig se mera än en skymt av gärningsmannen, vilket även det känns som rätt val av regissören - varför ge ondskan ett ansikte? De unga skådespelarna, alla mer eller minder amatörer, gör ett otroligt starkt jobb som kräver en hel del känslouttryck. Dessa klarar de flesta av skådespelarna i de flesta fall galant. Trots att filmens fokus ligger på de faktiska händelserna får vi även ta del av en enkel liten story då vi följer Kajas flykt genom ön. Manuset är inte speciellt djupt för det mesta, men innehåller en liten överraskning mot slutet.

Det råder inget tvivel om att Poppes mästerverk berör, skrämmer, chockerar och gör åskådaren totalt skakis. Som film är den en av de mest originella, realistiska och samtidigt mest skrämmande jag någonsin sett. Skrämmande för att man vet att det hänt på riktigt. Och till skillnad från Paul Greengrass version, som hade premiär samma år, sätter Poppes film fokus på et som faktiskt är relevant och gör inga försök att modifiera filmen i enlighet med publiken. I sin regi väljer Poppe helt fräck att placera en påtaglig nivå av död, skräck och omedvetenhet i sin film.

Den enda lilla missen jag kan tänka mig med filmen kommer i form av flertalet utsträckta scener där karaktärerna snackar om orelaterade saker med varandra i flera minuter. De kan bli lite väl långa och de känns outhärdliga eftersom man nervöst väntar på vad som kommer att ske härnäst - och när. Men förutom dessa är filmen perfekt!

loading replies
Loading...