Det känns tungt att kalla Erik Poppes verklighetsbaserade thriller en utomordentligt bra film. Kan en film som baserar sig på ett av de blodigaste, brutalaste och mest avskyvärda terrordåden i modern europeisk historia vara underhållande? Svaret är ja, och med råge dessutom.
Denna film hör till en av de mest intensiva jag någonsin sett - adrenalinnivån når höga höjder redan i början och upprätthålls under hela filmens gång. Jag fann mig sita vid kanten av soffan så gott som hela tiden, väntandes på att höra nästa skott i bakgrunden. Poppes film är en realistisk, känslofylld och chockerande upplevelse snarare än en film. Hela filmen är en enda hel tagning där kameran är en av ungdomarna på ön - genom den får vi se händelserna ur oväntade och naturliga bildvinklar. Dessutom händer allting i filmen enligt exakt samma tidsangivelser som i verkligheten vilket får dådet att kännas oändligt långt.
Filmen är onekligen otroligt snyggt och imponerat filmat, men manuset är inte heller så illa. Fokus sätts endast på gärningsmannens dåd på ön - vi ser inte händelserna före eller efter skjutningen. Vi får heller aldrig se mera än en skymt av gärningsmannen, vilket även det känns som rätt val av regissören - varför ge ondskan ett ansikte? De unga skådespelarna, alla mer eller minder amatörer, gör ett otroligt starkt jobb som kräver en hel del känslouttryck. Dessa klarar de flesta av skådespelarna i de flesta fall galant. Trots att filmens fokus ligger på de faktiska händelserna får vi även ta del av en enkel liten story då vi följer Kajas flykt genom ön. Manuset är inte speciellt djupt för det mesta, men innehåller en liten överraskning mot slutet.
Det råder inget tvivel om att Poppes mästerverk berör, skrämmer, chockerar och gör åskådaren totalt skakis. Som film är den en av de mest originella, realistiska och samtidigt mest skrämmande jag någonsin sett. Skrämmande för att man vet att det hänt på riktigt. Och till skillnad från Paul Greengrass version, som hade premiär samma år, sätter Poppes film fokus på et som faktiskt är relevant och gör inga försök att modifiera filmen i enlighet med publiken. I sin regi väljer Poppe helt fräck att placera en påtaglig nivå av död, skräck och omedvetenhet i sin film.
Den enda lilla missen jag kan tänka mig med filmen kommer i form av flertalet utsträckta scener där karaktärerna snackar om orelaterade saker med varandra i flera minuter. De kan bli lite väl långa och de känns outhärdliga eftersom man nervöst väntar på vad som kommer att ske härnäst - och när. Men förutom dessa är filmen perfekt!
Brilliant use of the techniques of cinéma vérité make for a disturbingly realistic experience
Utøya 22. juli is an aesthetically fascinating, pseudo-documentarian examination of the 2011 Utøya massacre, told from the perspective of one of the youths trapped on the island, rather than the killer, the police, the parents, or the courts. Decidedly different from Paul Greengrass's recently released Netflix film, 22 July, the makers of Utøya 22. juli have little interest in either overt political contextualisation or the aftermath of the massacre. Where Utøya 22. juli is especially laudable is in its extraordinary and thematically justified aesthetic design, which elevates it from a fine film to a superb one.
For my complete review, please visit: https://boxd.it/ygRKf
When I heard that they were making movies about this event, I was sceptical of movie makers profiting off of the survivors. But if you're going to make a movie, this is the way to do it. Focus on the survivors, not the terrorist and why he did what he did.
After watching the film about the catastrophe of the shooting on the island of Norway, one has many questions: how could he have been shooting for so long without anyone else having it? How is it possible that nobody reduced it? How come they didn't escape anymore? How come this man had so much ammunition? And, above all, how is it possible that this man is in jail quietly?
This film is basically shot in one single take, following the lives of individual en masse at Utoya, a Norwegian island that was attacked by a right-wing extremist who created a massacre.
This is a fairly good film; it has a lot going for it, but somewhat falls into a mesh of sappiness which lays in the back of my mouth when thinking back to seeing this film. Still, most of the acting is very well performed. I'm looking forward to seeing Paul Greengrass's film version of the same event.
Shout by Saint PaulyBlockedParent2018-12-16T11:26:18Z
This is the film I wanted to see when I saw Greengrass's July 22.
If you want to make a movie about a mass shooting, and you want the audience to feel what it's like to strive to survive, you film it in one single take and you film it in real time. Basically, you film it exactly like Utøya: July 22.
U July 22 follows one young woman from the start through to the end of the mass shooting that took place on July 22, 2011 in Oslo, Norway, at a youth summer camp on the island of Utøya. The technical expertise required to make the entire film in one take and in real time boggles the mind, but creates a sense of immediacy that pulls the viewer into the story and traps them there.
The film's weaknesses (a couple of scenes feel like filler and others fall into cliché) do little to reduce the overall impact of U July 22, especially when the director (Erik Poppe) chooses to film in Norwegian and to never reference the shooter by name. Utøya is one of the most unique, powerful and authentic films you will see this year.