Kill Bill: Vol. 2 ska absolut inte ses som en uppföljare till den första Kill Bill-filmen, som släpptes ett år tidigare. Den är snarare den andra halvan av samma film. Trots detta är stilen och i synnerhet tempot i denna film väldigt annorlunda. Vol. 2 fokuserar främst på själva intrigen och på huvudkaraktären The Bride samt hennes före detta chef och älskare Bill. Själva berättelsen tar vid där den förra filmens slutade, men vi får nu lära oss mera om de bakomliggande orsakerna till hela dramat.
Uma Thurman fortsätter lysa även i denna film och får sällskap av en precis lika lysande David Carradine, som dessutom får äran att spela en oerhört välskriven bov. Musiken och Tarantinos regi fortsätter att imponera, även om farten är betydligt långsammare och det blodiga våldet knappt existerar. Men visst finns här flera fina ögonblick: striden mellan The Bride och Elle, den klaustrofobiska scenen inne i gravkistan, hela den avslutande sekvensen. De flesta actionscener är större och modigare, men inte lika blodiga som i den förra filmen och resten av filmen känns mera grubblande.
Det går inte att neka det faktum att denna film är den sämre halvan av helheten. Trots detta lyckas Tarantino beröra, speciellt mot slutet av filmen, och finalsekvensen hör till de bästa scener som Tarantino någonsin skrivit eller regisserat (i synnerhet Carradines monolog). Thurman och Carradine bär hela filmen på sina axlar och gör det med bravur, manuset ger oss svaren på frågorna som uppstod i den första filmen men denna film känns ändå inte lika ikonisk.
Review by Theo KallströmVIP 6BlockedParent2019-05-08T16:47:15Z
Kill Bill: Vol. 2 ska absolut inte ses som en uppföljare till den första Kill Bill-filmen, som släpptes ett år tidigare. Den är snarare den andra halvan av samma film. Trots detta är stilen och i synnerhet tempot i denna film väldigt annorlunda. Vol. 2 fokuserar främst på själva intrigen och på huvudkaraktären The Bride samt hennes före detta chef och älskare Bill. Själva berättelsen tar vid där den förra filmens slutade, men vi får nu lära oss mera om de bakomliggande orsakerna till hela dramat.
Uma Thurman fortsätter lysa även i denna film och får sällskap av en precis lika lysande David Carradine, som dessutom får äran att spela en oerhört välskriven bov. Musiken och Tarantinos regi fortsätter att imponera, även om farten är betydligt långsammare och det blodiga våldet knappt existerar. Men visst finns här flera fina ögonblick: striden mellan The Bride och Elle, den klaustrofobiska scenen inne i gravkistan, hela den avslutande sekvensen. De flesta actionscener är större och modigare, men inte lika blodiga som i den förra filmen och resten av filmen känns mera grubblande.
Det går inte att neka det faktum att denna film är den sämre halvan av helheten. Trots detta lyckas Tarantino beröra, speciellt mot slutet av filmen, och finalsekvensen hör till de bästa scener som Tarantino någonsin skrivit eller regisserat (i synnerhet Carradines monolog). Thurman och Carradine bär hela filmen på sina axlar och gör det med bravur, manuset ger oss svaren på frågorna som uppstod i den första filmen men denna film känns ändå inte lika ikonisk.